Arkiv | oktober 2012

Hemma igen

Så sitter jag i soffan hemma igen och visst är det skönt. Den här resan kommer att ta tid att smälta, alla möten, alla dofter, alla intryck, det är svårt att fatta vad jag varit med om.  Jag har tänkt att jag skulle kunna summera ihop resan på något vis, men det blir svårt för huvudet är så fullt av alla minnen så risken är stor att summeringen blir väldigt lång. Alla fina männsikor som jag träffat som får mig att tro på mänskligheten, att människan är god och vill väl. Sedan finns det den raka motsatsen, onda människor som ser mest till sig själv och fullständigt struntar i andra. Hur ska man få ihop detta i sitt huvud? Eller så är det livet, gott och ont, yin och yang. Båda kanske behövs för att nå någon typ av jämnvikt, fast jag har lite svårt att förstå den onda. Det värsta och mest onda som varit på hela resan var när vi var ut vid tempelområdet vid Pashupatinath, området som är hinduernas mest heliga plats, där man också bränner sina döda. Vi kom dit tidigt på morgonen och möttes av tiggare och  av dofter från kryddor, sopor och annat oidentifierbart. Vi gick ner mot floden  där man bränner sina döda,  ena sidan av floden för de med lågt kast och andra sidan för de högkastiga. En ohygglig plats, eftersom förbränningen inte alltid var totalt och därför också var en  samlingsplats för hundar, skabbiga och lusiga hundar. När vi var där kom de bärandes på en bår med en död kvinna, förmodligen var det hennes söner som bar henne eftersom det är brukligt. Det var mer än jag mäktade med, vi gick sakta därifrån just som de började proceduren. På andra sidan av denna plats, under pressenningar, sov några av de barnen som lever där. Några vaknade just när vi kom och tog oss med upp mot en plats där en av flickorna som bott på barnhemmet skulle finnas. Vi hittade henne, hög på lim och övervakad av en man som förmodligen var hennes hallic. Så förkrossande att se henne, så tunn och tom i blicken. Det överväldigade mig, jag kunde inte hålla tillbaks tårarna, hur har hon kunnat valt det här livet framför tryggheten på hemmet? Eller hade hon något val? Kanske att suget efter droger var för stort, för svårt att stå emot. Det är svårt att fatta att några av de välmående flickorna på barnhemmet har bott där förut, att de varit en del av dessa ungar.

Vi fick en samling barn runt oss och tog dem med till ett ställe där de fick mat. En pappa dök upp med sin 3 åriga dotter, flickan hade ögon stora som klot, så hög på lim även hon. Den förtvilan som jag såg i pappans ögon var så ofantligt stor när han inte kunde få i sin dotter mat, eftersom hon var så påverkad. Han kunde ju inte veta att just den här dagen skulle hon kunna få mat. Han försökte med alla medel att få henne att äta. Världen är så grym, det är så lätt att koppla på våra värderingar när man ser detta, men kanske han inte hade något val, flickan var hungrig, han hade inget att erbjuda  mer än lim som dövade hennes hunger. Den flickan och hennes pappa kommer att följa med mig länge, troligen för alltid.

Nu kan man tro att allt var elände men så var det inte alls, känner bara att jag måste få ur mig allt detta för att även kunna berätta om det andra. För Nepal är ett otroligt fint land med sina höga berg, djupa dalar och leende människor. Vandringen som jag gjorde tillsammans med tre andra  var fantastisk. Stundtals var det väldigt jobbigt men vilka vyer vi fick se, otroligt.

Maten…jag kan bara säga en sak, fantastiskt god. Jag höll mig till vegetarisk mat hela tiden eftersom jag tror att det är lättare att hålla magen i god form om man låter bli kött. Allt laga god vegetarisk mat var verkligen något som de kunde, både på restaurangerna vid stupan och på klostret. Jag åt ofta middag på klostret eftersom det var mörkt ute när vi kom hem från flickorna och att ge sig ut i trafiken då kändes inte lockande.

Ja som sagt, nu är jag hemma igen, sorterar kort och tänker på allt jag upplevt. Om jag kommer att åka tillbaks? Ja absolut!  Jag är så tacksam att jag har fått möjligheten att vara med och hjälpa till för några av dessa utsatta barn. Tänk hur tillfällen i livet kan göra att man helt plötsligt får en möjlighet att göra det som man tänkt på  och velat  så många år. Jag fick kontakt med min barndomsvän Eva Holmberg Tedert som just hade startat ett barnhem i Gokarna och letade faddrar till barnen, så jag hoppade på direkt. Nu har Gunnar och jag en liten flicka på 6 år som heter Aliza. Eftersom föreningen är liten och att man genom detta får en bra insyn i vart pengarna tar vägen så kändes det väldigt bra. Det är skönt att veta att barnen som bor på barnhemmet är några av de barn som annars skulle ha befunnit sig på gatan, limhöga och hungriga. Nu har de en säng att sova i, skola att gå i, mat varje dag och framför allt några som bryr sig om dem.

Besök gärna föreingens hemsida http://gatubarnnepal.net/. Om du känner att du vill vara med och hjälpa till så kan du bli medlem i föreningen genom att sätta in 100:- på bankgiro 694-7857.  Föreningen finns också på Facebook.

Annonser

Gott och blandat

Nu börjar det dra ihop sig för hemresa, idag åker Caroline och Siv tillbaks till Sverige via Indien och i morgon är det vår tur att resa.

Gårdagen tillbringade vi med att göra vår sedvanliga vandring runt stupan, man ska alltid gå runt den i högervarv. Skillnaden den här dagen var att det vart många avbrott för att köpa schalar, yogabyxor etc. Sorry Gunnar… jag kommer att ha med mig många schalar hem, jag vet att du tycker att jag har tillräckligt men det är nästan som ett missbruk, jag kan inte låta bli eftersom de är så vackra.

På eftermiddagen igår så var vi så klart ut till flickorna igen. Eftersom de är lediga från skolan så hann vi med lite uteaktiviteter. Vi hoppade rep utanför huset, även jag lyckades med konstsycket att sno runt med repen, undrar om de trodde att det var jordbävning när jag skuttade runt. Nåja, skutta kanske var en överdrift, elefanthopp passar nog bättre.

Åt momos till lunch med Caroline, Evy och Siv. Mums!

Jag sitter och …

Jag sitter och väntar på att det ska bli frukost här på klostret. Pannkakor med sirap, ett ägg och en kopp te. Iband får vi något som liknar fattiga riddare, bröd som är vänt i ägg och stekt. Fast jag normalt brukar äta en helt annan typ av frukost så tycker jag att det smakar himmeskt med pannkakor här. Märkligt vilka andra vanor man kan få, hoppar i säng vid 21 på kvällen och vaknar pigg som en lärka vid 05 på morgonen. Jag ska försöka hålla kvar den vanan att inte sitta uppe halva natten, det är ju så skönt att vakna och känna sig pigg.

I går var vi på besök på ett kristet barnhem som ligger i slummen. Jag var med för att ta bilder som föreningen kan använda för att lämna vidare till någon annan organisation som kanske kan gå in för att stötta dem, gatubarnsföreningen har inte någon möjlighet att hjälpa dem. Som en punktinsats så lämnade vi lite pengar att använda till mat.

På kvällen var vi ut till flickorna igen. De hade haft examen och är nu lediga i två veckor, de kan verkligen behöva var lite lediga för de har ett ganska tufft schema med skola och läxläsning. Vi köpte melon, annanas och kakor för att fira deras examen, vi tog också med oss lite choklad. Jag vet att Eva inte gillar att flickorna äter godis och det är ju helt rätt med tanke på deras tänder och godis faktitskt inte är nyttigt, men någon gång vid ett speciellt tillfälle kan det ju få en liten bit.

Det är så trassligt med att lägga upp bilder idag, internet fungerar lite när det vill så den här gången blir det bara en bild på fina Karma, en go liten tjej, lite tillbakadragen och inte så framåt som de andra.

Bild

Hemskt och äckligt

Jag hade inte tänkt mig att blogga om min upplevelse när vi var ut och gav mat till två gäng ungar. Det var något av det värsta jag sett och upplevt i hela mitt liv. Limhöga ungar, smuts och elände. En av dem som var med oss ut har bloggat om den morgonen, jag lägger en länk till hennes blogg eftersom hon har beskrivit  det så bra, själv kan jag inte sätta ord på det, det gör för ont.  Det är svårt att tänka sig att för ca ett och ett halvt år sedan var två av våra flickor på barnhemmet ett av dessa barn, bland annat min lilla flicka.

http://bloggar.nwt.se/nepal/2012/10/14/fruktansvart-vidrigt-och-ackligt/

Bad

Vi var ganska många som styrde kosan ut mot barnhemmet för att gå tillsammans med dem till en bassäng för att bada. Promenaden dit skulle ta ca. en halvtimme enligt Julius, men som vanligt så det där med tid verkar vara en rundnätt uppskattning, det tog en och en halv timme. Jag beundrar verkligen de minsta flickorna som orkade gå hela vägen. Oj vad de hade roligt i badet, mycket plask och skratt!

Kvällen tillbringade vi hemma hos Karma. Han bjöd oss på momos, så himla gott! Gick till sängs med en momosstinn mage.

Bild

Bild

Bild

Bild

 

Vandring

Munskydd på! Det börjar bli en rätt vanlig procedur här nar man ska ta sig genom staden. Vi gav osss iväg tillsammans med tre bärare och en guide. Jag måste medge att det känns lite märkligt att någon annan ska bära min ryggsäck, jag tycker egentligen inte om det, det känns som rikemansfasoner. Å andra sidan så ger det ett tillfälle till arbete och att de faktiskt tjänar pengar på oss. Tänker jag på det viset så går det lättare.

Vi slingrade oss iväg mot Nagarkot men efter ett tag så var stopp i en liten by. En vattenledning hade gått av och de hade varit tvugna att gräva upp hela vägen. Det skulle ta 30 minuter innan de skulle släppa på trafkiken igen, det tog tre timmar! Byn vart fylld till bädden med bilar.

Fördröjningen gjorde att vi missade solnedgången men så är det här, man vet inte riktigt hur det blir, det blir som det blir. Vi installerade oss i små hus, Caroline och jag i ett och Kjell och Elisabet i ett. Efter middagen var det dax att sova, kollade runt om det var bara vi som skulle sova där, det verkade ok, några små spindlar men inga andra kryp. Hoppade glatt in på toan….och ut igen! En monsterspindel satt på väggen!! Jag är inte spindelrädd men där gick gränsen, kropp som en enkrona och till det ben som gjorde att den var nog två decimeter. Caroline sprang upp till våra killar, pleeeese can you help us, we have a monsterspider in our room. Shyam brast ut i ett gapskratt men en av killarna följde med ner och fixade bort den. Tack!

Morgonen bjöd på fint väder och vi blev väckta kl 06:00 för att se soluppgången, magiskt med alla bergstoppar!

Vadrade fram till en by Chauki Bhanjyang en vandring på ca 4 timmar. Byn var liten och verkade väldigt fattig. Vi bodde i ett rum som krävde en ordentlig genomsökning innan vi tordes krypa ner i våra reselakan. Men trots att det var väldigt ruffigt så serverade de en fantastisk mat. En liten hussvala bodde i matrummet, satte sig på en sladd ovanför killarnas bord och…bajsade. Ja, ja, inget mer med det, vårt bort var rent i alla fall. Gick en liten promenad på kvällen och tittade på solnedgången. På morgonen vart det soluppgångsskådning uppe från taket och en kopp citronte, ibland känns livet lite extra härligt. Tyvärr vart det lite smolk i bägaren för Elisabet fick sin telefon stulen på rummet.

Dagens vandring var fantastisk, jobbig stundtals men vi gick genom en djungel och det var väldigt vackert. Äckelvarning för blodiglar som det kryllade av på stigen, men med byxorna istoppade i strumporna så klarade vi oss från dem. Kom fram till Chisopani och nästa övernattning. Här var det kallt och fuktigt, allt kändes blött och rått. Vi frös som tokar så det var skönt att vi fått med oss sovsäckar. Det var inte utan att man börjar känna sig smått äcklig, ingen dusch på hela vandringen och svettats som en gnu. Duschen fick bestå av våtservetter och nya fräscha strumpor och trosor, lite deodorant så är man fix for fight igen.

Sista dagen på vandringen började med att åter igen titta på soluppgången, här var den ännu mer fantastisk eftersom vi såg så mycket av bergen. Sedan bar det av uppåt i en och en halv timme på blodigelstigar. Undrar vad som är det jobbigaste egentligen, uppför eller nerför. Vi hade resten av vandringen nerför och benen skakade när vi kom fram.

Trinely hade lyckat fixa ett rum till Caroline och mig, så himla bra. Gissa om det var skönt att duscha när vi kom ”hem”. Nu slappar vi på rummet och tvättar äckelkläder i klostrets tvättmaskin.

Bild

Bild

Bild

Bild

Bild

Bild

Bild

Bhaktapur och Changu

Sham had lyckats få tag på värsta lyxbilen när vi skulle åka till Bhaktapur, eftersom jag är ganska dålig på bilmärken så ger jag mig inte på att försöka att ens gissa vad det var för märke men  framför allt så kändes den säker och hade stötdämpare! På med ansiktsmasken och iväg!

I Bhaktapur hade vi en guide som visade oss runt i fyra timmar, utan guide så hade vi nog inte förstått så mycket av det vi fick se.  Delar av Bhaktapur hade förstört sunder jordbävningar men byggts upp igen med hjälp bl.a. från Tyskland.

Efter Bhaktapur åkte vi till Changu. Längs slingrande vägar bar det av uppåt, så skönt med frisk luft och landbygd, det kändes som om mina lungor tacksamt tog emot den friska luften.

Dagen efter Bhaktapur var vi till ett varuhus (stort och nytt) strax utanför Boudhanath, enda kruxet att komma dit var att ta sig över vägen men nu börjar det gå ganska bra, det känns inte som om jag ska dö när jag kliver ut (bara nästan). Jag har tagit porträttbilder av flickorna och de ska få dekorera ramar till bilderna och sätta upp på väggen, till det så behövde vi färger, klister och ev. pärlor. Vi hittade allt utom pärlor men det får fungera med bokmärken, det blir nog fint.

På kvällen åkte vi ut till flickorna igen, bus, lek, sång och kramar. Alla flickorna verkar börja känna sig trygga med oss och söker kontakt, de är så härliga! Hur ska jag kunna skiljas från dem sedan? Packa ner några i väskan? Hmm… ska tänka på saken.

Image

Image

Image

Image

Image